Lucka 5. Jacob Kimvall

Ursprungsintervju från 2013

Jacob Kimvall är graffitimålaren som nu är doktorand på konstvetenskapliga institutionen och skriver avhandling om graffiti och gatukonst. Förutom alla kloka ord Jacob är författare till i boken Noll tolerans och tidningen UP så är Jacob även en grym graffitimålare.

Victor – Hur känns det med Jul på ingång?
Jacob – Jodå, jag gillar jul, mer och mer ju äldre jag blir inser jag. Ser fram emot att umgås med vänner och familj. Och så brukar det bli tid över att sitta och skissa lite också och bläddra i böcker.

Du är en av få i Sverige som forskat i Graffiti, har din forskning distanserat dig från graffen eller fört dig närmre?
För mig så innebär har forskningen inneburit att jag fått eller tvingats inta distans till vissa aspekter av graffiti, men också att jag tycker att jag kunnat förstå andra aspekter bättre. Inte minst har det hjälpt mig att förstå saker som jag själv upplevt som graffare, eller graffitiintresserad. Samtidigt tänker jag mig att alla som håller på med graffiti ett längre tag upplever distansförändringar – det gjorde i alla fall jag långt innan jag började forska. Jag hade inte inte samma förhållande när jag som toy runt 1985-87 började försöka ta mig in i graffitin som när jag målade som mest, mellan 1989-93. Den största förändringen var nog när jag i början av 1990-talet till stor del lämnade själva målandet, för att arbeta med graffiti som gräsrotsjournalist och senare som utställningsproducent. Det var ett steg där graffitin för min del gick från att befinna sig i sfär av fritid, ansvarslöshet och lust till en där den i alla fall delvis fick inslag arbete, ansvarstagande och plikt. Det här tror jag att alla upplever som försöker försörja sig på sitt målande, eller på annat sätt professionaliserar det som startade som något man gjorde av ren lust.

Du har en bakgrund som graffitimålare, vad skrev du?
Jag har skrivit lite olika saker men det jag har hållit fast vid är Track och i viss mån Sure, även om det funnits andra som skrivit det sistnämnda, både före och efter mig.

Varför Sure och Track?
Sure var en av mina första tags, den valde jag delvis för att det lät bra och delvis för att det var likt Slice BTC, så att jag kunde bajta hans S och E. Ironiskt nog visade det sig att just Slice också använt Sure under en kort period, vilket han ganska surt påpekade första gången jag träffade honom. Men då hade vi båda lämnat dessa tags bakom oss. Sedan har jag gjort ordet i några målningar för att jag gillar bokstäverna och ljudet (uttalat på engelska). Som konstnärligt uttryck så tycker jag ofta att graffitin bygger på en blandning av bildkonst och poesi. Track fick jag av Chrome NSK som jag hängde med på slutet av åttiotalet. Chrome var en riktig idéspruta och hittade på flera namn. Fast från början var det Tracker, det var på den tiden då många hade namn med –er på slutet, som Caster, Buster och Desoner… Men jag kortade snart ner det till Track. Vad gäller betydelse så har alltid det visuella och ljudmässiga varit överordnat det intellektuella innehållet. Och så tänker jag att betydelser är viktigare för betraktaren än för skaparen. Men om jag i efterhand betraktar mitt val av Sure så kan jag konstatera att det betydde det jag då som 14-15åring ville vara, men absolut inte var: självsäker och cool. ;-)

Hur länge har du målat? Har du slutat med målandet?
Jag ser det som att min aktiva period som målare var cirka 1986-1993, men med en flera år lång startsträcka innan och gradvis avtrappning. 1986 så gick jag med i mitt första crew och för mig är den sociala aspekten av graffiti viktig så det brukar jag betrakta som starten. Idag tillhör jag inte längre den sociala världen, även om jag har många vänner som gör det, och jag gör ett gästspel då och då – genom att göra en piece eller två. Däremot så roar jag mig fortfarande med att sitta och skissa ganska ofta, och har på senare år jobbat en del i blackbooks. I våras fick jag också äran att få bidra med stilstudier i tre alfabet till ”Graffiti Cookbook” som mina gamla vänner på Dokument förlag gjort. Det var superkul, men så mycket praktiskt arbete har jag inte lagt ner på graffiti sedan början av 1990-talet.

Varför började du med Graffiti?
Jag hade varit intresserad länge, ända sedan hiphopen kom till Sverige runt 1983-84 och jag såg den i musikvideor och filmer. Ungefär samtidigt separerade mina föräldrar och min pappa flyttade ut till Hässelby gård och under resorna fram och tillbaka från honom så var målningar och tags det som jag såg fram emot. 1986 lärde jag känna Loner CDC som på den tiden skrev Bozz, och som blev min vägvisare in i graffitin.

Hur påverkar din bakgrund som graffitimålare dig i relationen mellan teori och praktik i forskningen?
Nu har det ju länge funnits kunskapsproduktion, intellektuell reflektion och historieskrivning inom graffitin, både muntligt mellan äldre och yngre målare och skriftligt genom olika publikationer – sedan snart 20 år via nätet. Och utan detta arbete skulle jag inte kunna göra mycket som forskare. Men att forska innebär för mig något delvis annat – nämligen att ifrågasätta och systematiskt undersöka förgivet tagna föreställningar och kunskaper – både sådant som finns inom graffitin och om graffiti i vad som grovt skulle kunna sammanfattas som mainstreamsamhället, inte minst inom de institutioner som jobbar med frågan såsom konstmuseer, myndigheter, polisen. Det är inte så att jag tycker att man behöver ha en egen erfarenhet av graffiti för att forska om detta. Men jag tror att det finns stora fördelar, eftersom graffiti är något som det finns många stereotypa föreställningar kring som nog kan påverka de frågeställningar som en forskare använder sig av. Vissa delar av mitt avhandlingsarbete skulle nog varit omöjligt utan egen erfarenhet från fältet.
Många forskare kommer utifrån och har intresserat sig för att beskriva graffitikulturen, för att göra den begriplig för sig själva och för allmänheten, och det är jag mindre intresserad av. Sedan kan jag förstås själv vara blind för aspekter som någon som kommer utifrån lättare ser. Men å andra sidan finns så mycket sådan forskning, och så tänker jag mig att en del av att bli forskare för mig inneburit att försöka återvända som toy på nytt.
Dessutom är ju forskning är ju mycket praktiskt arbete, och i alla fall när den är som bäst, ofta ett kreativt arbete. Och en del av de praktiskt kreativa strategier som jag lärt mig genom graffitin har jag användning av som forskare. En del av mitt arbete bygger på intervjuer – med målare och andra som varit aktiva inom olika delar av graffiti – och jag tror att jag har lättare förstå de personer som jag intervjuar, liksom jag haft lättare att komma i kontakt med och få förtroende från dem.

Du skriver just nu på en avhandling som kommer att bli klar under hösten 2014, hur går det för dig?
Jo, jag tror att det går bra, peppar peppar… Ska försöka ha manus klart under våren. Jag har jobbat med projektet i fyra år nu, så det ska bli skönt att bli klar.

Vilka ögonöppnare har du gjort under forskningen?
Det har varit en spännande resa och den riktiga ögonöppnaren kom nog redan innan jag började med avhandlingsarbetet, när jag skrev mina första akademiska uppsatser för över tio år sedan – och insåg vilka fantastiska möjligheter det akademiska skrivandet och inte minst humaniora erbjuder för den som vill förstå saker. Men en sak jag på allvar insett är hur beroende graffitibekämpningen – vaktföretag och saneringsbolag – är av den olagliga graffitin. Mitt arbete om nolltoleransens framväxt är kanske den viktigaste delen av min forskning – men samtidigt den som jag var minst sugen på att ge mig i kast med. När jag började som doktorand hoppades jag få koncentrera mig på graffiti som bild i olika sammanhang. Men jag insåg att det skulle bli elfenbenstornsvarning på att sitta i Stockholm under åren 2009-2014 och skriva en avhandling som bland annat handlar om New Yorks 1970- och 80-tal och inte låtsas om att den demokratiska världens mest repressiva anti-graffiti politik pågick utanför mitt eget fönster.

Vad tycker du om graffitikulturen och scenen i Sverige?
Måste erkänna att jag inte har så bra koll på samtida graff eftersom en stor del av mitt arbete gäller historiskt material. Ska jag våga mig på att säga något så är det att det känns som om kulturen är vital, rik i både kvalité och kvantitet. Jag upplever det som att den är större och finns i fler sammanhang än någonsin men också att det kanske inte är en utan flera kulturer – eller i varje fall flera scener. Det har blivit extra tydligt sedan Stockholms nolltolerans förlorat mark de senaste två åren. Även om nolltoleransideologin fortfarande håller huvudstaden i ett förhållandevis hårt grepp så är det ju fler och fler orter runt om i landet som vågar sig på att göra spännande projekt. Jag tycker att utvecklingen med olika typer av lagliga graffitiprojekt är intressant. Men den största förändringen är nog att det gått från att vara en renodlad ungdomskultur med storstadsprägel till en generationsöverskidande företeelse där det ofta känns som om det händer mer saker i mindre städer än i till exempel Stockholm. Malmö är väl undantaget av de större städerna.

Vad handlar graffiti om för dig?
Det handlar om många olika saker, och det har varierat över tid. Det som gör graffiti fantastiskt är att det är en mötesplats för en massa olika relationer: estetiska, sociala, politiska, rumsliga, konstnärliga, kommunikativa och så vidare. Graffiti är en kulturell knutpunkt där man kan få utlopp för nästa alla delar av livet. Men en sak det kan handla om är att man kan sitta och skissa och prata med en målare från en annan generation, annan del av världen och andra sociala förhållanden – och ändå ha delvis samma referenspunkter och erfarenheter och därför faktiskt förstå varandra.

Vad gör du om tio år?
Jag räknar med att fortsätta med både och, i ungefär samma proportioner som nu, det vill säga forskning och så graffitiutövande som en viktig scen som jag betraktar på lite håll – och då och då gör ett gästspel i. Men jag hoppas att rent forskningsmässigt gett mig i kast med minst ett projekt utanför graffiti och gatukonst.

Någon hälsning till dem som läser?
Jag får väl ta och tacka den som tagit sig så här långt genom ett ganska akademiskt snack utan spännande anekdoter. Och kanske jag borde passa på att insistera på man ska våga tro på sig själv och sin egen upplevelse och att samtidigt vara öppen för att andras upplevelser kan vara lika riktiga. Bejaka att graffiti kan vara flera saker, och att alla saker kan vara lika riktiga.

Någon hälsning till graffitivärlden?
Tack för alla intressanta upplevelser i form av bilder, ljud, händelser och berättelser som ni skänkt och fortsätter skänka mig!

Tack Jacob! Vi ser fram emot att fortsätta höra från dig, läsa vad du skriver och se dina målningar. Vi önskar dig lycka till med avslutningen och framläggningen med avhandlingen. Blessings! / Victor

Kolla in Jacob på nätet.

Boken Nolltoleransen – https://verbalforlag.se/bocker/noll-tolerans/

Hemsidan för boken Nolltoleransen – http://www.nolltoleransen.se/

Facebook sidan Nolltoleransen – https://sv-se.facebook.com/nolltoleransen